Sverigefinnar

 

Sedan åtskilliga århundraden tillbaka har folk rört sig mellan Sverige och Finland. Svenskar har flyttat österut och finländare västerut. Från 1200-talet och fram tills 1809 var Finland en del av Sverige.

 

 

Den första stora invandringsvågen från Finland till Sverige ägde rum på slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Den grupp finnar (finskspråkiga finländare) som flyttade under denna tid kallades för skogsfinnar. De bosatte sig i Södermanland, Tiveden, Värmland, Ångermanland, Gästrikland, Dalarna och Hälsingland. De bör nämnas att ända in på 1900-talet fanns en helt finskspråkig befolkning i vissa delar av Värmlands finnskogar.

 

Efter att Finland hade blivit ett självstyrande område i kejsardömet Ryssland förekom det fortfarande en folkomflyttning mellan Sverige och Finland. Medan svenska språkets status i Finland har varit mer stabilt har det finska språkets status i Sverige varit av en mer varierande karaktär. Det dröjde fram tills den 1 april 2000 innan finskan i Sverige fick en högre status och erkändes som ett av fem nationella minoritetsspråk.

 

Den andra utvandringsvågen från Finland till Sverige började i mindre skala på 1930-talet och ökade kraftigt strax efter andra världskrigets slut och fortsatte fram tills mitten på 70-talet. Utvandringen till Sverige minskade när Finlands ekonomi så småningom förbättrades. Den finska bosättningen i Sverige koncentrerades till Stockholm, industriorter i Mälardalen, bruksorter i Bergslagen samt till Västra Götaland (främst Göteborg, Borås och Trollhättan).

 

 

I dag finns det cirka 675 000 sverigefinländare, det vill säga första, andra och tredje generationens invandrare med rötter från Finland. Av dessa är cirka 505 000 sverigefinnar och och 170 000 sverigefinlandssvenskar.